Skogsägare har under särskilda omständigheter rätt till ersättning från staten när Skogsstyrelsen förbjuder avverkning med stöd i artskyddsförordningens bestämmelser. Det har Högsta domstolen nyligen meddelat i ett intressant avgörande (HD T 540–22).
I Sverige krävs anmälan för skogsavverkning, vilket innebär att det är olagligt att avverka skog utan att först anmäla det till Skogsstyrelsen. Det finns särskilda föreskrifter i skogsvårdslagen om vad en sådan anmälan ska innehålla. Skogsstyrelsen har sex veckor på sig att utvärdera avverkningsanmälan och eventuellt meddela förelägganden eller förbud i syfte att tillse att avverkningen efterlever kraven i skogsvårdslagen och miljöbalken. Frågan om ersättning till skogsägare när avverkning förbjuds enligt artskyddsförordningen har varit oklar under flera år – fram tills nu.
Bakgrund i målet
I det aktuella målet hade Skogsstyrelsen förbjudit ett skogsbolag från att avverka cirka 20 hektar skogsmark. Skälet var att en avverkning skulle störa tjäderspelet i området, vilket var förbjudet enligt artskyddsförordningen. Bolaget överklagade förbudet till mark- och miljödomstolen som avslog överklagandet. Bolaget ansökte då om dispens från artskyddsförordningen hos länsstyrelsen som avslog ansökan. Skogsbolaget väckte därefter talan mot staten med yrkande om ersättning för fastighetens värdeminskning med visst tillägg.
Högsta domstolen konstaterade att det enligt artskyddsförordningen är förbjudet att i viss utsträckning vidta åtgärder som kan störa djurarters livsmiljö, något som har lett till en begränsning av skogsägarens möjlighet att nyttja sin mark (jfr ”Skydda skogen” C–473/19 och C–474/19 från EU-domstolen). Det finns däremot inga lagstadgade bestämmelser som garanterar ersättning till markägaren i denna situation. Vidare konstaterade domstolen att det visserligen finns bestämmelser i miljöbalken som ger skogsägaren rätt till ersättning på grund av användningsförbud, men denna rätt begränsas till lagenlig pågående markanvändning. Krav eller förbud utställda med stöd i hänsynsreglerna, som preciseras genom artskyddsförordningen, omfattas därför normalt inte.
Högsta domstolen fastställde ändå att den enskilde markägaren under särskilda omständigheter kan ha rätt till ersättning, trots begränsningarna enligt ovan. Domstolen refererade till regeringsformens skydd för äganderätt och en rättsgrundsats som tidigare fastställts (NJA 2014 s. 332). Vidare konstaterade Högsta domstolen att ersättningen i det aktuella fallet inte bör överstiga markägarens faktiska skada.
I målet ansågs artskyddsförordningen ha medfört ett avsevärt försvårande av den pågående markanvändningen inom den berörda delen av fastigheten, vilket skogsbolaget inte hade kunnat påverka eller förutse. Skogsbolaget hade begärt dispens från länsstyrelsen men dispensansökan avslogs. Vidare ansågs den ekonomiska skadan vara betydande, den uppgick till cirka 2,8 miljoner kronor. Mot bakgrund av detta ansågs avverkningshindret orsakat en så betydande skada att det inte var rimligt att skogsbolaget ensamt skulle få svara för den, trots de ovan refererade begränsningarna. Högsta domstolen ålade även staten att ersätta skogsbolagets rättegångskostnader.
Analys
Slutsatsen av domen är att Högsta domstolen genom avgörandet tydliggör att skogsägare i vissa fall har rätt till ersättning.
Vi bedömer att staten kan tvingas ersätta skogsägare runt om i landet med betydande belopp framöver. Skogsägaren måste i dagsläget själv stämma staten för att kunna erhålla ersättning. När det gäller kostnaderna för dessa processer kan det finnas en viss möjlighet för skogsägaren att få ersättning för del av ombudskostnaderna genom sin försäkring. Dessutom kan staten bli ersättningsskyldig för skogsägarens ombudskostnader i de fall skogsägaren vinner framgång med sin talan.
Har du frågor om denna artikel eller vad som gäller för din verksamhet är du välkommen att kontakta oss i WSA:s miljörättsgrupp bestående av Åke Lewensjö, Hans Nordström, Charlotte Helsing och Jens Henrik Tönjum.